Jag låg inne på psyket nu i höstas under tre månader. Första månaden var det hemskt för jag fick bara gå ut nån halvtimme per vecka med en skötare som gick och höll ögonen på mig.
Men jag var jäkligt deprimerad och självmordsbenägen så det var ju bra på ett sätt.
Efter ett tag(jävla massa ändringar med mediciner, sprutor i skinkan som gjorde ont som fan, och ECT under några veckor som jag tappade minnet på grund av) så började jag må bättre.
Fick träffa en psykolog som gjorde en utredning på mig, men det var ingen terapi eftersom de på psyket anser att man inte är stabil nog för terapi under sjukhusvistelsen.
Sen efter det blev jag inlagd två gånger till. Under 2009 var jag inlagd totalt mellan 4-5 månader. Inte den bästa tiden i mitt liv men såhär i efterhand så har det varit värt det eftersom jag nu börjat få orken att leva igen.
Efter jag kom ut så var jag förbannad ett bra tag, jag kände mig kränkt över vad som hade skett. Jag hade även mordplaner mot skötarna och psykologerna.
Nu i efterhand så bryr jag mig inte så mycket om om att jag var där. Det är ett slutet kapitel, förhoppningsvis. Det kan tyckas konstigt, men jag tycker nästan det är en erfarenhet, även om jag inte berättar det för någon. Det är ju inte alla personer som har suttit på psyket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar