Ber i förväg om ursäkt för långt inlägg. Förstår om ni inte pallar läsa hela.
Min mamma Marija Peric har varit tillsammans med sin kille sedan början av högstadiet. De har känt varandra sedan tolvårsåldern. Innan var han en smånördig, trevlig, snäll kille. De har haft sina uppbrott och kriser...som de flesta.
Två år senare har allt förändrats. killen har gått från "lite gräs ibland kan vara mysigt" till "svamp, sprit och gräs är min idetitet). fick på käften och en framtand utslagen för längesen, fortf inte fixat, ser sunkig ut, är sunkig, skiter i allt, pallar inte inte med nåt=arbetslös=soc=skiter i allt ännu mer.
Hon är inte mästaren på att kommunicera eller tänka "dr phil" så hon fattar inte allt. Från julafton till nyår ignorerade han henne, sov, drog till polarna, kom hem, åt hennes mat, torkade sin röv med hennes toa papper, sov i sonens gamla pojksäng(nu har hon byggt om hela jävla rummet och köpt ny säng etc för att han ska känna sig som hemma). När de väl snackade ut så sa han att han ska flytta till ett kollektiv med en polare eftersom han inte pallar med henne(!!!).
Jag tycker att hon blivit blåst och snyltad på alltför länge och säger till henne att hon borde slänga ut honom eftersom han är vuxen och har ansvar för sitt eget liv. hon kontrar med att han kanske skärper sig/har ingen stans att ta vägen/han kommer att bli arg.
Jag vill verkligen att hon inser att den fina människa hon älskat i många år är borta, människor förändras, han kan bli "bra" igen men hon kan inte vänta på detta och bara vara ett jävla offer. Vad ska jag säga till henne? Ska jag snacka med honom? är hon helt enkelt blåst och det är bara att acceptera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar